Världens bästa Beste

Det är svårt att hitta orden att beskriva det jag vill få fram, men jag känner också att jag inte kan fortsätta blogga utan att först tala om vad som hänt och hur det hittills påverkat oss.

Världens bästa Beste har lämnat oss. Världens bästa Arnfinn. Denna fina man som funnits vid mammas sida under nästan hela min uppväxt. En stolt norrman, stilig som få. Inte min biologiske far, men en fadersfigur ändå med allt vad det har inneburit.

Han rycktes oväntat ifrån oss, alldeles för tidigt och alldeles för fort. Sorgen är enorm och saknaden växer sig starkare och starkare för varje dag. Kanske för att jag inte längre kan tränga undan sanningen - han är borta och kommer inte åter. Idag är det exakt en vecka sedan Arnfinn dog. Idag har varit en riktig helvetesdag. I morgon blir det förhoppningsvis lite lättare, och kanske även i övermorgon. Jag vet inte. För mamma är det självklart ännu värre, och det smärtar dubbelt när jag tänker på att just den person som ska stötta henne i denna största av sorger inte finns här och kan göra det. Ironiskt eller hur. Jag finns ju här förstås, och Matt, och George, och resten av familjen och vänner, men det är ju inte samma sak.

George verkar förstå att Beste inte kommer tillbaka. "Beste har åkt till himlen" säger han och sympatigråter med mig när jag är ledsen, vilket framkallar ett skratt även i en svår stund som denna. Och George är även ett glädjeämne för mamma, han håller hennes tankar sysselsatta på annat håll och det känns bra.

Vi får ta en stund i taget nu, en dag i sänder, och så hittar vi tillbaka till vardagen så småningom. En vardag utan Arnfinn, men med Arnfinn levandes i minnet och i våra hjärtan.

På torsdag åker vi till Thailand. Förväntan har självklart grusats och det känns inte så viktigt längre, men jag ska försöka tränga undan de tankarna. Vi behöver komma bort ett tag och värme, sköna stränder och god mat lär göra oss gott! Det hade i alla fall Arnfinn sagt!