Idag har jag känt mig så himla nere hela dagen. Idag saknar jag Arnfinn så himla mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska kanalisera det. Kanske genom att skriva några rader? Jag sitter och tittar ut genom fönstret och ser honom komma uppför gången. I mitt huvud alltså, han kommer ju inte på riktigt, och det är det som känns så jobbigt. Hur gör man egentligen, när någon man älskar dör, och så får man aldrig mer prata med dem, aldrig mer kramas och skratta ihop. Ska man bara acceptera det eller? Tydligen, det kallas livets gång, sägs det. Och de flesta dagarna gör jag det, men inte alla. Inte idag. Jag skulle så gärna vilja att han kom förbi bara en liten stund så jag fick höra att han har det bra, att han ser oss och vakar över oss. Att han är stolt över hur fint huset har blivit och hur duktig George är på att prata. För det är han nog, men jag vet ju inte, och det skulle vara så skönt att veta riktigt ordentligt. Där Arnfinn befinner sig nu är det säkert soligt och varmt för det gillade han ju. Och så finns det öl och sport på tv. Kanske är han med sina föräldrar, och det lär ju ha varit ett kärt återseende. Och det är väl så man ska tänka. På återseende. Vi ses igen. Det lär vi ju göra, det hoppas hoppas hoppas jag. Och de flesta dagar hoppas jag att det dröjer, för min egen skull. Men inte idag. Idag hade jag behövt ses en liten stund, det känner jag, bara för en såndär typiskt björnkram och en liten pratstund.
I morgon är en ny dag. Då mår jag bra igen. Jag mår faktiskt lite bättre redan. Kanske för att jag fått ur mig lite tankar. Eller kanske bara för att George säger nåt roligt i stil med 'Jag fixar lite här mamma' när han radar upp sina bilar under köksbordet.
Min älskling det är svårt att trösta dig. Men du får göra som jag, jag pratar med honom varje dag när jag tittar på fotot och han ler tillbaka när jag berättar vad som hänt under dagen.
SvaraRaderaDet är jättebra att skriva av sig, både stort som smått, fortsätt med det, kanske som dagbok.
Våra fina minnen kommer alltid att finnas kvar, men vi måste se framåt och gå vidare även om det känns oöverstigligt vissa stunder.
finaste mamma, vi blickar framåt.
SvaraRaderaBästaste Helena, jag gråter nästan när jag läser det du har skrivit. Gör som din mamma, att du pratar med honom ändå. Jag vet att han lyssnar och att han vakar över er. Så klart att han gör! Jag tror absolut att de som vi saknar finns hos oss ändå även om det inte är någon tröst när allt man vill är att få hålla om dem. Tillåt dig att vara ledsen ibland också. Det brukar kännas lite bättre när man får lätta på trycket och faktiskt vara ledsen. Ta hand om er så ses vi snart igen hoppas jag.
SvaraRaderaKram